1943
1
som jag minns ...
mina år på sjukhus
i 40-talets Sverige
En strängt fostrande
starkt religiös
och kärlekslös tid
...
TANKEMIX ISBN 978-91-980664-0-1
1943-44; 7 månader på Solliden i Östersund; lungkörtlar. + scharlakansfeber.
1944-46; 2 år på Apelviken, knäoperation
1947-49; 2,5 år ytterligare
Dessutom 1953-54; tbc i ländryggen, gipsvagga och operation
------------------------------------------------------------
ORESISTENT
text och omslag
Annbritt Jonasson
...
kirurgiskt
1. Sanatorium
2. Skelett-tbc, knä
3. Skelett-tbc, rygg
4. Benfraktur
livslångt
5. Giftstruma
6. Diabetes
7. Celiaki
8. Glaukom
smärtsamt
9. Hjärnskakning
10. Fibromyalgi
11. Diverse
PS
* tillägg 2015 - 17
...
...den Gud älskar prövar han...
OH Herregud, vad du måtte älska mig
_______
2
JAG MINNS MERA
...men inte så mycket
Efter ett år hemma återkom jag 1947 till avd. 3B på Kustsanatoriet Apelviken, Varberg.
Hit kom jag första gången 1944 efter att ha varit på Sollidens sanatorium i Östersund i 7 månader för diagnosen körtlar på lungorna. Här låg folk från hela Sverige även fyra flickor från Frankrike.
Här i Apelviken blev jag 1945 opererad och behandlad för skelett-tbc i vänster knä. Nu skulle jag slippa bandaget och träna upp benet, som var mycket smalt, samt prova böjning av knäet. Det blev faktiskt ca 90 grader.
Andra ´knä-flickor` förblev stela efter operationen. Det var troligtvis något speciellt med mitt knä, för vid stor-ronder med särskilda läkare förevisades mitt knä och röntgenplåtar.
Efter ett halvår skulle jag få åka hem. Lagom till julen. Pappa hade åkt de 20 milen till Östersund för att hämta mig vid tåget. Han fick meddelande i högtalarna på stationen att jag inte kom. När jag skulle skrivas ut före hemresan upptäcktes att jag inte var så bra som jag borde vara.
Jag blev kvar i ytterligare två år. Nya mediciner hade kommit. PAS; brunt strössel och streptomycin; i sprutor som jag fick ta själv i låret.
Minns inte att jag var lessen, det var ju en invand miljö och nu fick jag vara uppe och ute mest hela tiden. Det fanns att sysselsätta sig med. Skolan, slöjden, sällskapsspel, minigolf, bio, bordtennis, bada i havet m.m. Bra kamratskap. Undrar hur det gått för andra.
Jag har ramlat många gånger och fått skador i mitt knä, men de har ”gått över” vartefter.
12 år gammal fick jag där mitt första kärleksbrev,
-som kanske är det finaste- av en pojke som kom från Finland.
Han hade klippt ur texten till ´La vie en Rose`
...när du vilar i min famn
och viskar ömt mitt namn
i rosenrött jag drömmer...
3
RYGGLÄGE
Återkom till Apelviken 1953.
Jag var nu 16 år och fick ligga på vuxenavdelningen 3A. Det var mycket friare och trevligare.
Nu var det ryggen som var angripen av skelett-tbc. I de översta ländkotorna.
Hade haft värk redan när jag var här sist. Röntgades, men inget syntes då.
Det har väl värkt fram, för jag har haft mycket ont.
Vi hade utedass hemma och fast det var vinter blev jag sittande där ute i kylan ½ - 1 timme ibland. Fattar att vid avföring fanns inte i den onda ryggen känsel eller kraft att klämma och krysta.
Nu blev det gipsvagga och medicinering. Fick ligga stilla på rygg i denna vagga
i 6 månader. Då var det dags för röntgen för att se om det var moget för operation. Man kunde inte ens vända sig, fick lyfta på huvudet för att äta och dricka.
Men blev muskelstark i armarna av att läsa, rita, handarbeta.
Det blev operation. Låg ju på magen då, det ju inte gick att söva, utan det blev bedövning. En bit av skenbenet sågades av från, i mitt fall, höger ben, delades och spikades med guldspik på var sida om ryggkotorna. Efter två månader var det dags att gå upp. Fick spännas fast på en bräda med fotstöd, denna bräda lyftes upp på fotgaveln av sängen och restes sakta tills man stod nästan lodrät upp. En halv minut första gången. Gällde att inte svimma. Minuterna ökades successivt tills man kunde stå utan besvär i 30 minuter. För det tog en ½-timme att stå och bli gipsad. En gipskorsett som togs bort efter två månader och ersattes av en läderkorsett.
Denna fick jag bära hemma under ett år och var sen tillbaka på sjukhuset under en vecka för kontroll.
Blev ´friskförklarad`.
Det har blivit stor förändring, beträffande patienter, på de tio åren som gått sedan jag kom hit första gången. Då var det överbelagt, nu var vi bara en femtedel som låg på denna stora sal.
Sanatoriet hade börjat ta emot polio-drabbade,
som kom hit för bad och behandling.
I dag skulle jag mycket gärna åka till Apelviken, för nu är det en stor rehab-anläggning.
Ryggen blev aldrig ok. Har haft mycket värk, lumbago; ryggskott, ischias, diskbrock....
Kunde få ryggskott av att sätta fram en skål på matbordet, eller av att vrida mig lite åt sidan.
När barnen var små var det mycket lyftande och bärande. Ryggen fick ju vid lyft göra stort arbete genom att jag inte kunde böja båda benen.
Roliga hobbyn som ex. Trädgårdsarbete tar hårt på ryggen. Får sitta på en kudde och rensa ogräs.
En vinter halkade jag och drog då snabbt fram benet, men då satte jag mig på ändan med en sån smäll att en spricka på svanskotan uppstod. Fick bedövningssprutor mot värken. Det tog sin tid att kunna sitta igen.
Ofta ischias från ländryggen ända ner utmed foten.
Det var ju en steloperation och därför har kotorna blivit överrörliga nedanför och förorsakar smärta.
På 70- och 80-talet blev jag och min värk ibland inte trodd av läkare. En sa rent ut att hade hon inte sett operationsärret så hade hon inte tagit mig på allvar!
Efter knäfrakturen -85 med nästan ingen böjlighet kvar, har ryggen fått ta allt mera stryk.
Ätit många värktabletter genom åren.
Men vid knäoperationen med ryggbedövningen under 12 dagar, just insatt vid ländryggen, slapp jag dock ischiasvärken i flera år.
Ytterligare diskbrock 2001, nu längst ner i ländryggen, det kändes i höger höft och ner till knät.
Fick akupunktur mot ischias (vänster sida) för några år sedan. Det hjälpte bra och höll i sig ungefär ett år.
4
NYA BROTT
Söndag eftermiddag den 1 september 1985 åkte vi hem till Östersund efter att varit uti i skogen och plockat lingon. Nästa helg hade vi ju älgjakten. Hade gått i ganska ojämn skogsmark hela helgen och så på släta asfalten utmed garaget ramlar jag. Det hade regnat, det kanske låg något löv som jag halkade på.
Fick vänstra benet vridet under mig. På akuten klipptes benet på jeansen upp. Knäet var mycket uppsvullet. Och jag menar mycket. Röntgen visade på fraktur precis ovanför knäskålen, men det låg ´fint` så operation behövdes inte. Återigen skada i omgivningen av det inte helt böjbara knäet.
Det tappades mycket blod. Fick gipsskena, dagen därpå tappades mera blod och benet gipsades. På den veckan jag låg inne gipsades benet om ytterligare två gånger, allteftersom svullnaden gick ner. Och så fick jag blodtransfusion. (Är det inte det från den tiden som mottagarna av blod nu skall kollas?) (Jo, det är kollat och provet var OK)
Satt i rullstol första månaderna, sedan kryckor. Var gipsad ett halvår. Var nu helt stel i benet, det skulle göras en operation. Öppnades men syddes ihop igen, knäskålen var som äggskal. Fortsatt kryckor.
Fick ingen som helst gymnastik eller träning av benet som nu var 6-7 cm smalare än det andra.
Under sommaren och hösten fick jag värk i nacke och axel. Trodde att det var någon sensträckning eller liknande, för jag hade halkat iväg med kryckan några gånger. Värken blev värre och mycket värre. Och stelheten tilltog. Kunde till slut inte ens lyft vänstra armen för att äta eller vrida armen för att knäppa byxknappen. Av- och påklädning gick inte alls.
Det blev en operativ åtgärd mot ´frozen shoulder`. Under narkos bröts axeln upp. Ingen träning nu heller.
Angående benet så sa överläkaren på kirurgen på Östersunds sjukhus
´-går inte att göra något åt det´. Jag bad då om en remiss till en knäexpert.
Han svarade då: ” Kan inte jag göra något så kan ingen annan heller”!!!
Jag ringde då till ishockeyns landslagsläkare. Han om någon kan väl knän. Jag fick en tid i januari-86, så vi flyttade ner till Stockholms-trakten igen. Läkarens bedömning var att den gipsade tiden hade varit alldeles för lång och han skrev en remiss till ett rehabcenter, för jag måste få träning att få upp muskelstyrkan i första hand. Där fick jag även träna upp rörelserna i axeln.
Jag skulle vända mig till distriktsläkare för sjukskrivning.
Det gjorde jag och förutom intyget fick jag efter någon vecka en kallelse från Karolinska sjukhuset för undersökning efter en remiss från distriktsläkaren!
Vi har ju bott i Stockholmsområdet många år tidigare och upplevt stressen.
Alla springer och ingen pratar. Men, men, men... på buss och pendeltåg såg både chaufför och passagerare till att jag kom av och på och att jag fick sittplats osv,
På gatan öppnade folk portar och dörrar när jag skulle in någonstans, hur trevliga som helst. Jämförelsevis med andra platser där folk tyckte att jag var i vägen när jag stapplade fram på mina kryckor.
Och väntrummet på Karolinska sjukhuset! Man brukar ju få vänta länge vid små mottagningar. Det kan ju tyckas att på ett så stort sjukhus må det ju bli långa väntetider, men icke. Inom fem minuter var man inropad till läkarundersökningen! En gång fick jag vänta på läkaren, han kom efter några minuter och bad om ursäkt, men han var inte riktigt klar med en operation, han bad en sköterska hämta in kaffe och smörgås åt mig under väntetiden!!!
Min ortoped/kirurg-läkare hette Peter och han gjorde allt för att hjälpa mig. Först gjordes ett försök att under narkos böja knäet, men det gick inte. Sedan bestämdes tid för ett operativt ingrepp.
Jag var i full beredskap men kvällen innan kom ett besked att operationen måste flyttas fram pga ett brådskande cancerfall. Ny tid en månad senare, då kom ett återbud att avdelningen var fullbelagd. Nej, jag orkar inte med detta en gång till, jag sa att då kommer jag dit och sitter där till det blir en plats ledig.
Efter en stund ringer det igen och talas om att min läkare ordnat en sängplats på en annan avdelning.
Operation i maj 1988.
Läkaren hade gått igenom operationen med en professor. De hade inte varit med om något sådant fall tidigare, så utgången var osäker. Han skulle såga upp där knäskålen vuxit fast i frakturbrottet för att försöka få böjlighet.
Jag fick ryggbedövning insatt i ländryggen och med en slang under skinnet upp till magen, där påfyllningen gjordes. Jag valde att vara vaken. Sågning av ben har jag varit med om förut, och det känns ju oförnekligen lite mer än tandläkarborren.
Läkaren berättade; skar upp ett snitt på vardera sidan om knäskålen och öppnade upp, sågade loss knäskålen, gick in med händerna och lossade på muskler, senor och annat. Försökte böja , men det gick inte, men försökte lite till, ”-60 graders böjning” sa han sedan glädjestrålande.
När jag skulle köras upp på avdelningen rättades sängkläderna till och till min fasa lyftes ett ben upp från min säng!
Jag skrek till och undrade om det var reservdelar liggandes där. Men det var ju mitt ben.
Tänkte inte på att jag var ryggbedövad.
Ryggbedövningen hade jag kvar hela tiden som jag låg kvar där, i 12 dagar, sedan skulle avdelningen stängas för sommaren.
Hade bedövningen kvar, den fylldes på var fjärde timma, för att slippa fantomsmärtorna, samma som vid amputation.
Strax innan påfyllningarna fick jag resa mig upp och gå på toaletten och överhuvudtaget röra på mig. Men det var inte lätt att ta sig iväg på ett ben och dessutom på ett spaghettiben. Fick ligga med knäet i en sorts vagga som ställdes in på, i mitt fall, 60 graders böjning. Den gick sakta fram och tillbaka, en mekanisk böjningsträning. Fick även sitta på kanten och böja, men det kändes som om en kraftig järnstång tryckte mot knävecket.
Fick även sprutor med blodförtunnande. Var blå i hela låret.
Min läkare kom varje dag och tittade till mig.
Det var 8 sängar på salen. Mittemot mig låg en faster till Jerry Williams. Flickorna som bäddade pratade om en konsert med Pavarotti. Jag blev nyfiken och sedan jag hörde honom på radion blev han min nya favorit.
Vid hemkomsten blev det ju en gräslig värk.
Fick den där prickiga svimningskänslan i läpparna varje gång jag stödde på benet. Nu var det starka tabletter som gällde under flera månader. När operationssåret var läkt fick jag gå ner i varmbad för träning. Staplade med kryckorna fram till bassängen, fick sitta i en stol som hissades ner i vattnet. Där steg jag av och gick utan stöd hur enkelt som helst!
Släng dig i väggen Jesus!
Det blev många års träningsgymnastik och böjträning.
Rygg, nacke och axlar fick också tas om hand. Det var en evig karusell. Böjningen har varit nere i bara 45 grader, men är idag ca 60 grader igen. Kan inte gå riktigt i trappor. Kan inte gå nerför trappor och backar ute utan att hålla i mig. Belastningen på högra benet har blivit alltför stor så orken och kraften i benet är borta.
Förr kunde jag lätt ta mig upp när jag satt på golvet, nu blev det bara högerbenet som gick att ta sig upp med, och sen när det benet tappade styrkan gick inte det heller, utan allt lades på styrkan i händer och armar men med värk i handlederna så sitter jag där jag sitter.
Har blivit bättre i benstyrkan men sämre i balansen. Foten känns lite snedvriden (efter frakturen?), och många gånger känns det som om foten är fastspikad i golvet eller marken när jag skall vända mot vänster. Och då är det lätt att tappa balansen.
Har tagit till mig många rörelseövningar som jag märkt fungerar och gör dem mer eller mindre regelbundet.
Det kommer nya sorters värk, både stickande som nålar, skärande som knivhugg, molande som kvarnar osv. Man vänjer sig så småningom med värken,når man känner igen den.
2016
Dålig balans och styrka i vänster knä. Ortopeden ansåg mig för gammal att kosta på!
Men går på sjukgymnastik och får hjälp med övningar att träna upp både muskler och sträckning i mitt knä.
Och det har blivit förbättring!
5
GIFTIGT
TOXIN
En vecka inklusive operation
är den normala tiden på sjukhus
En vecka inklusive operation
på intensiven var min del
av sju veckor på sjukhus
Operation på torsdagen
dagen före läkarens ledighet
Förutom alla slangar och rör
fick jag på fredagen en spruta
mot hög feber
...jag flyttades till ett annat rum
såg genom ett stort panoramafönster
make och barn springa på en äng
i intensiv ljust smaragdgrön färg...
´Tillbaka´ på intensiven
vaknade upp av att jag frös
av ett öppet fönster
och en fläkt med kalluft
för att ta ned febern
Din läkare, sa sköterskan
har vakat över dig hela helgen
---
April 1973. Mycket besvärlig hosta och besökte hälsocentralen.
Fick hostmedicin som jag nästan kvävdes av. Ringde apoteket och frågade om innehållet. ”Den skall inte ges till gravida och inte till den som har anlag för struma”. Struma...? (mamma hade obehandlad struma)
Jag blev mycket dålig. Händerna skakade. Tappade hår.
Vilopuls 160. Hårt dunkande hjärtslag. Het som en kamin.
10 kilos viktnedgång på 2 veckor.
Kom in på Enköpings sjukhus, låg där på en öppen avdelning och fick tablettbehandling mot giftstruma. Bättring efter två veckor, fick åka hem
Det var i mitten av maj, vi satt ute i solskenet.
-Va´! är myggen redan här, undrade jag och kliade flera ´myggbett` som jag fått på armarna. Men ´betten` blev större och flera. Till slut var hela armen uppsvälld och såg ut som en fulljäst brödlimpa. Åkte i ilfart in till Enköping. Lade min svullna arm i öppna fönstret för att svalka.
Höggradig allergi mot medicinen!
Fick injektion under några minuter direkt i blodåder. Fick ligga kvar några timmar för observation. Fick förståelse för knarkare, för jag liksom svävade ovanför britsen och har sällan känt mig så lycklig.
Blev inlagd en månad och behandlades med jod att dricka, först en liten skvätt som under veckorna ökades till ett helt glas. Fick även morfinsprutor (och därmed utslag) antagligen för att lugna ner både mig och pulsen.
Vi ronden morgonen efter operationen bads jag säga något. Kunde inte! Stämbanden sitter så nära att de kan skadas vid strumaoperation. Fick en hårdbrödbit att tugga på. Det skar som knivar. Men kunde kraxa fram några ord. Sedan kom febern och medvetslöshet. Efteråt togs lungröntgen, för koll efter nedkylningen. Överläkaren som hade opererat mig offrade sin lediga helg för att vaka över mig!!!
Operation tog fyra timmar och jag låg med nacken bakåtlutad, vilket ledde till kraftig muskelvärk som krävde massage en tid. Orkade inte jobba mer än halvtid under flera månader.
Operation var mycket skickligt utförd. Ärret syns knappast.
Fick Levaxin 50 mikrogram. Har fortfarande kvar samma dosering.
Alla prover under åren visar samma resultat, det ligger lite lågt, men godtagbart. Fryser ibland ´som invändig frossa`, kan det ha samband?
”Det var den sommaren som vi levde på korv och potatis”
säger barnen än idag.
6
INSULTANTEN
Min pappa fick sin diabetes vid 30-årsålder. Han fick 1940 åka till ett sjukhus i Stockholm.
Då fanns ingen egenkontroll. Han sög upp insulin till sprutan från en liten behållare.
Han hade tungt arbete i skogen och hade många svåra insulinchocker, han låg på golvet, skrek och slog ut med armarna när mamma skulle ge honom något att dricka.
Han tog alltid sockerbit och drack vatten på kvällarna.
Vid 55-årsåldern fick han en svart prick på en tå, som senare ledde till amputation. Först foten och senare underbenet. Fick minst tre hjärtinfarkter. Läkare betraktade honom som ett unikum.
Pappa dog när han var 68 år. Då var han nästan blind.
För min yngsta syster debuterade diabetes vid puberteten, 1959.
Då hade teststickorna för urin kommit, men det var ju inte så mycket självtest egentligen. Hennes egenskötsel fungerade inte alls. Flera ögonoperationer, svåra benkramper, njurdialys, hjärtinfarkt och en fotamputation som gjordes en vecka innan hon dog, 47 år gammal. Hon hade väl åtminstone fått begravas hel och hållen. Jag satt vid hennes dödsbädd. Hon fick varken sprutor eller dropp.
Jag undrar vad som känns bäst att ta för mycket insulin eller inget alls. Men det kan ju ingen levande svara på.
1989 jobbade jag återigen i Bålsta. Fick återigen en kraftig influensa i flera veckor. Gick tillbaks till arbetet mycket trött.
Och törstigare och törstigare, då först fattade jag.
Gick till företagssköterskan, hon menade att det fixar sig med motion och mat. Efter provresultatet, som visade uppemot 20 mmol, menade hon att jag omedelbart skulle åka till akuten på Akademiska sjukhuset. Det kunde jag inte förrän på kvällen, när jag var där menade de att jag skulle läggas in, men eftersom jag ändå skulle föras över till Enköpings sjukhus dagen därpå kunde jag sova hemma och åka dit på morgonen därpå. Jag jobbade på förmiddagen, det var ett sammanträde då, sedan åt jag lunch och tog bilen till Enköping.
På akuten satte de mig i en rullstol, för när sockret låg så högt orkade man vara uppe!
Det gjordes en omfattande undersökning och menades att min sjukdom hade pågått en längre tid.
Med facit i hand påmindes jag om ett besök för gallbesvär på akuten i Östersund 1981 där gavs beskedet att blodsockret låg på 12-13. Blev inget mer med det.
Nu när jag känner till sockerdippen minns jag att på mornarna i många år fick huvudvärk och skakningar om jag inte åt frukost i tid. Så det hade tydligen växlat mellan låga och höga blodsockervärden en längre tid.
Var erbjuden insulin, men var rädd för att vara fast i detta, förstod inte allvaret.
Så jag gick på tabletter i över ett år. Efter prov-koll blev jag inlagd på Hudiksvalls sjukhus (hade flyttat pga nytt jobb) för ordentlig genomgång. Det visade sig att det inte fanns någon insulinproduktion kvar och insulin måste tillsätts. Alltså typ1. Det var första gången jag träffade specialläkaren Kent som jag haft förmånen att i flera år fått behålla. Mycket värdefullt!
Maten har jag mycket god koll på. Jag har hållit ungefär den kost som då ingen visste att den kom att heta GI-metoden. Kanske en undermeden handling?
Håller god kontroll på blodsocker och sprutor. Men sockerbalansen har ändock varit lite labil och insulinet därmed svårinställt.
Vid 3-tiden på morgonen har det ofta varit lågt, kan vid andra tidpunkter plötsligt springa upp väldigt högt, ibland av okänd anledning.
Men det kommer så mycket som förstör mina försök att hålla god kontroll. Till ex. Celiaki och mediciner.
När dygnsinsulinet Lantus kom förbättrades hela balansen jättemycket. Man känner sig trygg i att ha Lantus i botten, det är inte så spikat med mattiderna längre, och det är lättare att dosera måltidsinsulinet efter just det aktuella läget. Och jag kan ibland unna mig en sovmorgon!
När jag har insulinkänningar (speciellt på natten) dricker jag ett glas läsk och tar en kaka, det är den snabbaste vägen tillbaka.
I det låga stadiet är verkligen smaklökarna i sitt högsäte. Varenda smula smakidentitfieras.
(går andra sinnen på lågvarv då?)
Förr märkte jag av insulinkänningarna tidigt, känns först som ett sug i vänstra sidan av mellangärdet,
på senare tid har jag haft dimsyn eller vita fläckar, större fläckar ju lägre sockervärdet är och provet ligger då på mellan2 och 3 mmol. Kan ibland känna att sockret är på väg ner, kollar och värdet är ca 5, efter 10 min. har det sjunkit till under 3 mmol!
Men nu, speciellt på natten, känner jag inget förrän jag, nattlinnet och sängkäderna är fullständigt genomvåta av svett. Dessa återkommande svettningar kan pågå i flera veckor.
Värdet varierar; ofta under 3 och ibland över 10 mmol(egen rekyl?).
Ibland vaknar jag inte alls men märker de våta kläderna på morgonen.
*Undrar nu om dessa svettningar kan kopplas till FMS, som jag då inte visste om!*
Har sänkt Lantus från 14 till 12 till 10 till 8 enheter, och till måltiderna tar jag i regel 3-4 enheter rakt över, ibland 5-6. (förr tog jag 6-10)
Värdet ligger lite högre vid lunch, men slipper känningar under eftermiddagen.
Värdet kan vara stabilt i flera månader, men plötsligt drar det ibland upp till omkring 15 mmol, trots att jagvarit ute och rört mig, (kan det ha varit lågt utan att jag märkt det?)
Om jag har värk någonstans blir det högre, även högt av en kaka till kaffet eller av en större matportion.
Någon gång har jag glömt att ta insulinet!
Väntar en timme efter maten innan jag går ut och rör på mig, men kan ändå få känningar,
även om jag suttit stilla ett par timmar.
Under ett halvår har nu blodsockret legat mycket högre än mitt normala,
som varit~6,men nu legat på 10 -12m/mol. Och därmed tagit mera matinsulin.
HbAc1 har legat mycket bra i många år! (6,3) men nu har var värdet 7,4.
Har på ryggen återfått små knappnålsstora röda utslag som kliar oerhört.
Det är inte vanliga allergiutslag. Har bytt ut snabbinsulinet Novorapid till Aprida, för att se om detta är orsaken. Ja!
Blodsockervärdena är nu låga igen, flera känningar under dagtid.
Tar oftast bara 3 (4) enheter, men efter någon timme efter maten år blodsockret lågt. Känns som om Apidra är ´effektivare` !
*Har under en lång tid (troligtvis beroende av svåra omständigheter) varit i dålig balans,
Blev efter flytten till Hudiksvall anmodad att använda matinsulinet Humalog. Jag fick fulla ryggen med
små kliande utslag och gick tillbaks till Aprida. Läste om att Aprida `verkar` tidigare och ´håller i längre`
medan Humalog sätter igång senare och har kortare verkningstid.
Inget apotek här i stan hade Apidra hemma utan det fick beställas!
Det vore horribelt om priset skall ha företräde framför verkningsgraden!!!
Och mycket dåligt att Lantus-pennan har ändrat sin fasta inställning,
det var bekvämt när man 1000-tals ggr tar samma dos med ett enda drag till att man nu måste komma ihåg att räkna och ställa in sin dosering varje dag, lätt att förväxla och ta bara 4 enheter som vid snabbinsulinet. -hur mycket tog jag!?
Nya pennkanylerna är så mjuka och behagliga att ta i så det är nöjsamt att ta sprutan. Har märkt att med lägre insulindoser (som jag läste om) också hungerkänslan är lägre.
Blodtrycket har varit lite för högt förut, jag har provat flera olika tabletter men får biverkningar av dem. Jag har den inställningen att jag hellre mår bra i 5 år utan tabletter än mår dåligt 10 år med dem. Har tagit till mig ´rådet` att äta broccoli och mörk choklad samt ta en promenad dagligen.
Och jag har nu vid mätningar under flera år legat runt 130-110 / 70-90. Nu ibland 100/
Diabetessambanden då. Giftstruma; inget. Men Celiaki oerhört mycket!
Inga förändringar av ögonbotten! Ingen äggvita i urinen.
2006
Har de senaste månaderna haft lägre och lägre blodsockervärden.
Särskilt under småtimmarna på natten har värdena sjunkit snabbt.
Tar nu Lantus 8-10 enheter och 3-4 enheter av Aprida, med vissa undantag.
Märker också hur viss mat har verkan på värdena.
---------
Frukost:
Havremjölk/fil, några msk RenHavre, några skivor banan med kanel på, frysta blåbär.
(Müssli och liknande ger höga sockervärden!)
Lunch och Middag med mycket nyttiga grönsaker, lite kött.
.....
Blodtrycket var förr för högt, har provat flera olika tabletter men fått biverkningar av dem. Jag har den inställningen att jag hellre mår bra i 5 år utan tabletter än mår dåligt 10 år med dem. Har tagit till mig ´rådet` att äta broccoli och ett par bitar mörk choklad samt ta en promenad dagligen.
Och jag har nu vid mätningar under flera år legat runt 130- 120/60.
Nu är det övertrycket ofta i underkant 100 -120/ 40-90.
Ofta yrsel.
Diabetessambanden då. Giftstruma; inget. Men Celiaki påverkar oerhört mycket!
Vitaminer och mineraler behövs.
Inga förändringar av ögonbotten! Ingen äggvita i urinen.
2016 - 2017
Fortfarande bra blodsockervärden.
Återigen träffat en värdefull läkare – Eleni, vid Akademiska sjukhuset,
som gjorde en ordentlig koll bl.a. på mina blodsockervärden kontra insulindoser.
Jag skall nu prova nya ”långtidsverkande”-insulinet Precida; 6 enheter.
För att hoppas på en jämnare blodsockerkurva.
Men värdena ligger högre nu, trots att jag ökat dosen till 8 enheter!
Under 2017 har blodsockret stabiliserat mycket bra.
Långa perioder med 3,4,6 i Apidra-doser och 6 i Precida.
i september lite högre.
….......
7
GLUTTOLOGI
GLUTENINTOLERANS !
När jag går in i matbutiken kommer jag först till frukt och grönsaksdisken, där jag plockar åt mig de varor som behövs, sedan kommer mejerivarorna och sedan… skall jag gå kringvägar eller rakt igenom? Jag tar sats med vagnen, tittar rakt fram och håller andan och rusar igenom bröddisken. Ändå slår dofterna med full kraft in genom näsborrarna. Varför all denna brödmängd? Jag älskade smörgåsar, helst då grovt rågbröd, både mjukt och hårt. Ett utmärkt val av mellanmål för en diabetiker. Men den tiden är nu förbi, nu är det bara blodsockerstigande stärkelse som gäller! Inte det minsta mättande och kaffebrödet alldeles för sött dessutom.
-Du har fått celiaki.- Har jag! hur då och när och varför? –Du föds med det, det finns i generna och är ärftligt. –Föddes jag med en sjukdom som inte ens fanns då! Och ärftligt! Det var den värsta biten, skall jag gå till mina barn och säga: Varsågoda, här har ni erat arv. Fy Fan!
Den 18 juli 2002 var min sista glutendag.
Efter beskedet gick jag till kaféet och tog kaffe och en smaskig bakelse.
Hade haft ´ont i magen´ i ca 40 år. Gallstensbesvär har konstaterats vissa gånger och den värken känner jag igen, men i stort sett var det smärtor som det bara gavs en massa olika mediciner för. Jag har nog prövat alla magmediciner som finns, från receptfritt till allt starkare medel på recept. Ingen lindring men flera biverkningar. Det enda som lindrat genom åren har varit Cilicea, kiselgel, det har lagt sig som bomull, inte runt hjärtat men väl i magen och dämpat den värsta värken ganska snart. Har inte haft något problem med kräkningar, diarré eller andra tarmbesvär. Smärtorna ha suttit i mellangärdet och upp mot bröstet.
Trodde att det var mjölk jag inte tålde, eftersom jag inte mådde bra efter mjölkmat men tycker numera inte om mjölk, så därför undviker jag den.
Har genom åren fått olika undersökningar gjorda, tagit blodprov
där glutenintolerans inte visade sig, ultraröntgen, och så den hemska gastroskopin. Efter undersökningen, som utfördes lite nonchalant av den läkaren, fick jag fylla i en enkätundersökning. En fråga var om jag skulle vilja göra om denna undersökning. –ALDRIG! att jag är med på något så fruktansvärt igen.
Det hittades inga fel på mig.
Besvären fortsatte, och jag kände mig som det beskrivs ibland; en gnällig käring som man inte tar på allvar.
Efter ett ordentligt krampanfall körde min man mig till akuten.
-Troligen en inflammation. Fick tid till en ny gastroskopi, jag förklarade min skräck för detta, men detta var på ett annat sjukhus och det var en kvinna som var varsam i
hanteringen, sade man mig. Och det var hon, men det var mycket otrevligt i alla fall. Efter en tid blev det en kapselbiopsi, som konstaterade celiaki. Men denna sväljning av hårda föremål kan jag bara inte med.
Undrar om det är något i halsen som tar emot, för jag kan inte äta skinn av kyckling, fisk, korv… inte heller skal på äpplen, päron, t.o.m. tomater måste jag skala ibland. -Kan det också vara en naturlig broms, ´inte äta skal det är inte bra för gallan´ eller är det sviterna av den tjocka slangen som fördes ner i magen för provtagning när jag vid 6 års ålder låg på sanatorium?
På sätt och vis var det skönt att äntligen få ett besked om varför jag varit så dålig i ´magen´. Det kändes som en upprättelse.
Men det var ändå inte trevligt att få beskedet. Ju äldre man blir, är diagnoserna allt svårare att acceptera. När jag fick diabetes tycktes jag vara placerad i en hage och det var en gärdsgård runt om som byggdes allt högre och högre så att jag inte skulle kunna komma över, jag märkte att min begränsning ökade men jag kunde iaktta folk på andra sidan som rörde sig fritt, fick sova så länge de ville, äta när de ville, och himlen var fri att titta på. När glutenbeskedet kom lades taket på.
Jag har varit noga med att hålla min diabetes på så normal nivå jag kunde, trots svängningar i blodsockret, nu brakade allt ihop. Har alltid haft god aptit, fått order att öka i vikt, men brukade skämta att det hjälper inte hur mycket jag än äter för det är något inuti mig som äter upp mig. Det är kanske så det förhåller sig?
Ett samband mellan diabetes och celiaki men det tycks vara väldigt få som har båda. Och de passar definitivt inte ihop!
Smörgåsar var ju det jag tog till som mellanmål och på kvällen, det kändes bra att ha något rejält att tugga på. Nu år det bara detta stärkelsebröd att tillgå, som inte alls smakar gott, ungefär som dammigt hö, och som jag inte alls blir mätt på och som drar upp blodsockret på allt för höga nivåer.
Kaffebrödet är alldeles för äckligt sött. Det hårda brödet och müsslin är stenhårt, under loppet av fyra månader fick jag två gånger åka akut till tandläkaren därför att tandemalj och plomb hade lossnat och tuggades med i brödet. Glutenfritt är dyrt och tandläkaren är ännu mycket dyrare. Det har blivit fler tappade plomber.
Blev rekommenderad att äta frukter som mellanmål, men det resulterar också i för högt blodsocker. Jag är hungrig jämt! Kan ibland längta så vansinnigt efter en rejäl macka. Nu undviker jag nästan att äta mellanmål, det känns meningslöst att driva upp blodsockerhalten. GLUTENFRIINTOLERANS ?
Har blivit mer känslig för söta smaker i munnen. Förr när jag fick en söt smak i munnen var det en bra hjälp att tugga på en grov hårdbrödbit som balans, nu har jag inget som neutraliserar det äckligt söta. SOCKERINTOLERANS ?
Det har kommit många nya glutenfria produkter som är bra. Havregryn och fil har
tidigare varit en bra frukost. (Inte gröt, för det blev jag tvångsmatad med som liten på sjukhus) Vad skulle jag äta nu, Corn Flakes har jag aldrig tyckt vara någon mat, och glutenfri Müsli gav ju tandproblem. Så det var att äta sockersnabbhöjande flingor. Efter ett år så skulle jag få prova havregryn. Den 366:e dagen köpte jag ett paket havregryn, vilket himmelrike! Den rena havren hade dessutom kommit. Och numera även gott knäckebröd, skorpor och kex. Och pasta. Av fabrikanterna har Semper den bästa ´smaken` på glutenfria varor, enligt mitt tycke.
När det närmade sig nytt kapselprov för att se om tarmluddet kommit tillbaka, lade jag fram min fundering: -Om provet inte är bra skall jag ju fortsätta som nu, och om provet är bra så skall jag ju fortsätta som nu. Då kan jag väl slippa ta provet, det ger ju samma resultat i behandlingen. Och jag slapp.!
Vintermånaderna har jag fått en trevlig ovana att tillbringa söderut. Flera kilo bröd och kex måste jag ta med mig i bagaget, det finns väldigt lite av glutenfria produkter i de länder jag har besökt. Första resan tog jag med mig alldeles för lite bröd. De sista veckorna delade jag upp pepparkakorna och tog en ´udd´ per dag. Glutenfri mat på flyget beställes, men det fanns aldrig med, men värdinnorna hade alltid med extra mat och jag har fått mer och bättre mat än standardportionerna.
På en resa fick jag först värdinnas sallad och sedan kaptenens matlåda med en mastig biff! På en annan resa fanns ingen mat till mig, de slängde till mig en banan. Numera finns den beställda maten.
Vänner som bjuder på middag, både hemma och på resmålen, är fantastiska med sin omsorg om mig. Andra har inget alls.
Men jag har alltid en dosa med bröd med mig.
Restaurantbesök i andra länder har gått bra, från Celiakiförbundet får man små lappar som på olika språk som upplyser om intoleransen. Men det gick fel en gång, hade vid flera tillfället talat med hotellets chefskock och han sade att de bara använde majsmjöl som redning i soppa och såser. Åt en soppa som förrätt, sedan kött och frukt. Någon timme efter måltiden blev jag starkt illamående och kräktes fruktansvärt, jag som inte kräkts på åratal. Under veckan som följde fick jag springa på toaletten mycket ofta, inte direkt diarré men ganska lös och med blödningar, som återkom i mindre omfattning då och då och jag var irriterad i magen under flera månader. En ordentlig inflammation. Men sockret kom i olag, det var så högt att mätaren inte räckte till, måste ta sprutor nästan varje timme och kolla så att blodsockret blev lägre, men inte för lågt. Det var fruktansvärt jobbigt.
På ett resmål försökte jag få lite lunch, det var mest pizza- och sandwichbarer, hamburgerkedjan där hade inte glutenfritt, beställde en tonfisksallad utan sås, men de serverade inte utan sås! Men en kvinna med dagens rätt gjorde i ordning en speciallunch, en tallrik med salladsblad och kycklingkött, och ovanpå det skivor av apelsin, äpple, kiwi, ananas, vindruvor... Bara anblicken gjorde mig salig och det smakade gudomligt! Levde i minnet på denna anrättning länge.
Tunntarmen som skall vara full med ludd var kal som en rutschbana. Då inga näringsämnen sugs upp då, hur är det då med mediciner? Far de bara rakt igenom och kan det ha till följd att inte komma fram till målet, men istället ge biverkningar som utslag, magont m.m. ?
DIABETES + CELIAKI = OFÖRENLIG FÖRENING; trodde jag
ända tills igår när jag läste i ´Bullentinen´ att glutenfritt hjälper typ 1 diabetiker
i deras insulinstart. Glad över denna framgång och önskar dem Lycka till!
*sedan konstaterandet år 2000 har inte någon läkare talat om glutenintolerans
och då ännu mindre om symptom och dess följder.
Gjorde för något år sedan en större blodprovsundersökning. Det visade att zinkvärdet var lågt;
”- gå till apoteket och köp Zinktabletter!”
Kollade på zinkbrist, som kopplades direkt på glutenintolerans och som i sin tur radade upp symptom:
-trötthet -viktnedgång -blod+/järnbrist, B12 Folsyra, D-vitamin, Kalium
-värk i skelettet blåsor i mun och på kropp -illamående och andra tarmbesvär som i sin tur ger;
brist på blod och B6 muskelsvaghet, oro ångest o depression.
Så nu tar jag Zink - B12 – Folsyra – Järntabletter + Magnesium och Omega-3 sedan tidigare.
Äter mycket grönsaker, frukt, fisk, ren havre, mörk choklad, kaffe mm.
Diabetespatienter med Celiaki har `svagare skelett och en högre förekomst av frakturer
( Har valt en ny Husläkare som känner till detta och direkt beställde bentäthetsprov!)
Allt detta ger mig nu en hel del förklaringar, som dock skulle getts mycket tidigare och hjälpt i tid.*
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Jag hungrar
efter en rejäl fullkorns-macka
men jag får ett torrt glutenfritt bröd
Jag hungrar
efter ett gott smakfullt kaffebröd
men får en kolhydratstinn stärkelsekaka
Jag hungrar
efter en semla – eller två
men får tji
Jag hungrar
efter mitt livs sista måltid
då får jag tugga i mig en hel råglimpa
8
SEVÄRDHET
Ögonbottenfotografering görs vartannat år. Det har nämnts några gånger att trycket är lite högt,men inga diabetesförändringar, så även våren -06.
Någon månad därefter blev jag åter kallad till ögonkliniken och nu gjordes en annan omfattande undersökning.
Fick titta in i ett fält där det dök upp ljusglimtar, som jag då skulle trycka på en knapp i en dosa. Som lerduveskytte.
Fick göra om undersökningen en månad senare. Och då konstaterades glaukom. -Jaha...
Skulle få droppar för att fördröja att synen skulle försvinna. Men det går väl att operera nuförtiden trodde jag, men det görs bara vid smärta i ögonvrån, fick jag till svar. Jag undrade om det var det högra ögat,
för trycket har varit högre där än på det vänstra.
Det var på båda!!!
Klarar dibetesförändringar men får glaukom i stället. Och på båda ögonen!
Som motsats till vinnare som missar två lottodragningar men vinner fullpott på joker.
Jag tog inte till mig detta besked, för samtidigt hade jag då fullt upp med stark smärta i handlederna. Och jag har inte mer att kommentera än ”–Jaha”, nu heller.
Det händer liksom på sidan om mig. Har provat olika ögondroppar, som gett biverkningar, utslag på ryggen! Huvudvärk m.m. Har provat flera sorters ögondroppar, men fått utslag, Xalatan har fungerat men trycket gick inte ner nämnvärt. Provade Timolol, trycker gick ner till 16, men gav kraftig allergi, med bl.a. nässelutslag, angioödem, uppsvälld tunga svårt att andas. Ambulans till akuten på natten. Fick syrgas, adrenalin och två omgångar cortison + allergitabletter.
Gick tillbaka till Xalatan, och fick då lazer för att förhindra ökningen av trycket, som då stabiliserades. Och nu vid senaste undersökningen låg ögontrycken på 16 respektive 17 !
Min farfar hade grön starr, och han blev nästan blind.
Jag brukade läsa högt ur tidningarna för honom när jag var där på besök. Min pappa råkade ut för samma sak, där blev ena ögat drabbat först.
Har haft fläckar för ögonen sedan 70– 80-talet. Först som blixtrar i många starka färger, som en trasig färg-tv. Antog det var migränvarning eftersom det blev stark huvudvärk efteråt, men ingen värk under senare år.
Sedan kom det små runda fläckar mitt i synfältet i mitt arbete.
Det tog en halvtimmes vila innan de försvann.
Nu får jag vita fläckar för ögonen när blodsockret är lågt. Första gången det kom när jag skulle kolla på mätaren, var det en stor vit fläck som täckte hela rutan med mätresultatet.
Automatiskt böjde jag mig ner för att titta under fläcken!
Jag undrar om det att har göra med glaukom,
eller med diabetes-blodsockerfall,
eller med hjärnskakningen, för det är nu dessa fläckar börjat.
Har även fått tillbaka färgflimret i ögonen och det sitter i länge, tillsammans med nackvärk.
Är mycket känslig för solljus, trots solglasögon och solhatt.
Även grå starr blev konstaterat. Det var väl orsaken till att jag ideligen putsade glasögonen i tron att de var dimmiga.
Operation på båda ögonen för ett år sedan och då byttes även linserna ut.
-Oh vad skönt att slippa glasögonen!
Men läsglasögon är jag i stort behov av.
…
En märklig synupplevelse hade jag en natt när jag vaknade och skulle gå på toaletten. Det var inte helt mörkt. Jag satte mig på sängkanten och skulle resa på mig, då var det hyllor och ställningar i metallrör av alla slag och storlekar utefter hela väggen och mot dörren och uppstaplade på sängbordet! Jag trevade mig mot dörren och undrade hur jag skulle klara mig utan att snava, jag som hade svårt att gå på släta golvet. Fick tag i handtaget och öppnade dörren, i nästa rum var det lika packat med rörställningar. Ett par försiktiga steg till toalettdörren och där inne var det likadant! Smög mig ner på toalettstolen. Jag var vaken, det var ingen dröm! Jag såg ju och upplevde alla andra detaljer tydligt också.
Efter en stund så mattades synen sakta av och jag gick och lade mig och somnade så småningom om.
Men vad var detta! En ´syn`-bild på min insnärjdhet, kanske?
…
*Vid senaste ögonkontrollen var det inga diabetesförändringar och trycket var 20 på båda ögonen.*
9
LÄGET-
huvet upp och fötterna ner ?
-njäe.. typ tvärtom !
Annandag jul, onsdagen den 26 dec. 2007
Klockan är strax före elva och det är dags att ta en promenad före lunch.
Det har regnat i natt så nästan all snö är borta, och det är fem plusgrader.
Tar på mig rejäla kläder mot blåsten, som brukar vara bitande här vid havet. Jag tar gångstavarna med ifall det skulle vara någon isfläck kvar. Det är mycket vatten på uppfarten till huset.
Jag tycker mig höra en smäll någonstans ifrån. Hör sedan röster, ser en blå himmel med moln som drar fort förbi.
Hade inte sett blankisen som fanns under vattnet, så nu ligger jag där raklång på den blöta asfalten. Fattar ingenting. Men så känner jag som hundra spikar i bakhuvudet.
-”Kan du röra på benen?” –”Ja”, -”På armarna?”, -”Ja, men händerna är bortdomnade”.
Ena staven ligger under mig. Mössan som jag dragit ner ordentligt över öronen, låg vid sidan och glasögonen hade hamnat ända uppe på gräsmattan! Försökt vrida på huvudet, men det gjorde för ont, men det gjorde också för ont att bara ligga med bakhuvudet mot asfalten.
Maken gick för att ringa sjukupplysningen. Medan jag väntade blev det mycket värre, ja nästan panik. Jag skrek att han måste ringa ambulans. Genast! Det kändes som hela bakhuvudet var fyllt av stenkross. Det var bland det värsta jag har upplevt och jag har varit med om mycket elände. Önskade mig ett arm- eller benbrott istället, fast jag vet konsekvenserna av sådant.
Oj, vilken lång väntan på ambulans.
Det var värsta halkan, vilket visade sig på akuten på Hudiksvalls sjukhus också. Ambulans efter ambulans kom in med folk på bårar med halskrage och smäll i bakhuvudet.
Höll på att svimma när jag bars in i ambulansen. Jag var trots varma kläder och tjocka handskar genomfrusen och iskall i händerna. Värmen sattes på högsta effekt och jag fick syrgas. Var ju dessutom genomblöt i kläderna inpå bara kroppen, jag hade ju legat i vatten på is.
Is har ju även den naturliga åtgärden som rekommenderas mot bulor som uppkommer genom slag!
Vattnet hade nog trängt in i kroppen också, för på de timmarna jag låg på akuten fyllde jag ett bäcken fyra gånger!
Datortomografi togs. Efter 4-5 timmar kom svaret, som visade varken blödning eller fraktur. Vilken lättnad. (Men allt syns ju inte direkt väl?) Det var bara att åka hem. Det tog en halvtimme med många försök att resa mig upp. Jag förväntade mig att då att få prata med läkaren, men han var borta. Inte ett enda ord om värk eller besvär eller tidsrymd eller annat. Det enda maken frågade läkaren om vi skulle kunna flyga på en resa om en vecka, och det skulle gå bra. (Åker alltid söderut på vintern)
När jag äntligen stod upprätt gick det bra om jag inte rörde huvudet. Men hade mycket ont.
Nästa problem kom vid sänggåendet. Lade mig ner och fick samma svindel som när jag reste mig. Likadant varje gång när jag skulle vända mig i sängen på sidan. Jag vrider på huvudet och hjärnan kommer efter en stund senare. Så irriterande och frustrerande. Och samma svårigheter när jag skall resa mig upp. Även svårt när jag är uppe och tittar uppåt eller neråt eller åt sidorna. Lyckligtvis hade jag värktabletter kvar hemma, Dexofen och Alvedon, som jag fick ta av flera gånger per dag.
Ena dagen lite bättre, nästa dag sämre igen. Yrseln är värst. Dagen efter fallet bestämde jag mig för att inte deppa, blev förbannad istället. Jag svor och svor och svor och pratade på. På fredagskvällen kom chocken; reaktion och förtvivlan.
Kollade upp på datorn om hjärnskakning, vilket det måste vara. ”Ingen alkohol, ingen TV, inget spel, ingen träning. Kan ta 2 – 8 veckor innan värk, yrsel m.m. går över. Är man bra då så är man bra, annars kan det bli bestående.” Det borde jag väl ha fått information om från början. Det blev ju TV-tittande och läsning när allt annan var svårt att göra.
Själva resan till Cypern gick bra, och det är ju ingen ishalka här!
Men jag har gångstavarna och går väldigt försiktigt och mycket sakta.
Värken är prickig och vass. Om man tänker sig en brödnagg med täta piggar som tryckts in i huvudet; så känns värken, i naggarna är det fäst trådar som rycker mitt huvud bakåt när jag skall resa mig upp ur sängen.
Har flera gånger ramlat baklänges tvärs över sängarna av detta. Yrseln känns mest i sängliggande och när jag reser mig upp. Många mornar håller jag mig i väggar och möbler på min vingliga färd.
Morgonen den 20 jan. var ditintills den värsta. Väldigt yr, raglar, håller i mig överallt, ramlar ner på en stol, håller huvudet stilla, yr när jag lyfter armarna, får vibrationer i läpparna och käken, som jag får när jag är nära att svimma. Nästa dag var jag bättre. Riktigt bra i 4 dagar. Så även den 5:e dagen när jag gick upp. Men fick en omfattande huvudvärk så jag tog tabletter lade mig igen.
Låg på höger sida, vänder mig alltid mycket försiktigt, nu också. Skrek rakt ut och höll mig krampaktigt i kudden. Det kändes som om huvudet hade stoppats in i en centrifug och snurrades runt, runt!!! Mådde dåligt hela dagen, gick inte ut.
26 jan. Nu har det gått en månad. Varför har jag feber, vad förorsakas den av? Den är nog inte så hög, men den har funnits där hela tiden. I morse, trots att jag låg blickstilla med slutna ögon kom den där karusellsnurrningen igen. På höger sida, lite längre ner i nacken. Funderar på om det kan ha något med balansnerven att göra eller en inflammation? Huvudvärken är mera kompakt numera och sitter i nacken mest.
Ny karusell och huvudvärk morgonen därpå. Bra en dag. Men nästa dag svår huvudvärk och konstant yrsel. Illamående. Värst på kvällen, gick inte att ligga varken på rygg eller på sida eller halvsitta. Somnade i alla fall till slut. På morgonen när jag låg helt stilla då kom tornadon!!! Började i ryggen ungefär vid midjan gick uppåt mot nacken och exploderade där. Resten av veckan ingen större yrsel, småsnurrar lite hela tiden. Huvudvärken fortsätter. Sover bara 4-5 timmar på nätterna. Pulsen är ca 10 pulsslag mindre per minut än vad jag brukar ha. Blodsockret är lågt, med många insulinkänningar trots minskade insulindoser
Vecka sju i almanackan och vecka sju efter fallet mådde jag skapligt. Men på fredagen insjuknade jag i typ influensa. Frosskakningar, hög feber. huvudvärk, halsont, hosta, snuva. Dålig hela veckan.
Kändes som jag hade fått en beständig hätta av yrsel påsatt.
Har inte kunnat ´vara med` på något denna resa. Inga utflykter. Kunde inte ens spela bridge.
Mycket yr på planet hem.
Och de veckorna jag har varit hemma har hättan vuxit till en hjälm med värk, yrsel och ibland illamående. Nu känns det mest när jag är uppe.
Sover nu 10 – 12 timmar på nätterna. Känns feberfri. Får stundtals mycket hög puls. Det har kommit snö så jag törs inte gå ut mer än vid nödvändiga matinköp.
Det har nu gått 3 månader. Skall avvakta lite till.
Det är ju svårt med referenser när man kommit in akut, man får börja om från början med tidsbokning osv, liksom.
1 år efter fallet har jag fortfarande huvudvärk, yrsel ibland, har 3 ggr ramlat och då slagit mig ordentligt. Orkar inte med en negativ prognos.
Och orkar absolut inte med någon nytt sjukdomsförlopp.
Flera år har nu gått. Har haft lite svårt med balansen. Värk i bakhuvudet, ibland flera nätter i veckan, ibland bara någon dag. Det känns fortfarande som om det är en surrande hätta där, som både trycker på och drar i mig.
Jag fick vara frisk de sex första åren av mitt liv. Sedan har det kommit det ena kroniska och livslånga besväret efter det andra.
10
FMS
Förbannat Många Symptom
Trött. Somnade ofta i en stol under dagtid. Började senare få svårt att sova på nätterna. Sover ett par timmar och ligger sen vaken, kan ibland somna om några timmar på morgonen, men då blir allt fel med mina insulinsprutorna. Kan ibland vakna efter en halvtimme av en otäck mardröm.
Kraftlös och orkeslös både fysiskt och psykiskt. Konstig kraftig värk och ömhet, svullnad, stickningar, spjuthugg och obehag överallt i kroppen. Punktvis eller större områden i benen, höften, bitar av ryggen, magen, , ...
Kraftiga långvariga muskelkramper i benen, svullna blodsprängda vrister, tung/ledlös i benen, stel i kroppen, domningar, svullnader, illamående, yrsel, mycket hög puls, hjärtklappning som dunkar i örat, huvudvärk....
Eftersom värken i händerna ökat kollade jag på 1177 om reumatism och där hänvisades till sidan om Fibromyalgi.
Fick då upp en lista med 30 vanliga symptom. Jag kände igen 95% av dem!
Men fick lägga till en hel del andra också.
Sökte läkare igen och frågade om FMS. Han menade att det var svårt att ställa diagnosen, men den låga sänkan och ömhet på vissa punkter vid skelettet visade på det. Jag fick Paracetamol för hela året och remiss till rörelser i varmbad, där jag nu befunnit mig en gång i veckan i 5 månader.
Det är en lindring, men den största verkan har faktiskt varit på mitt knä där jag fått både större böjning och sträckning! Tre veckor efter badets sommarstängningen av varmbadet märkte jag stor försämring av både värk och stelhet.
Läste i en bok att FMS-patienterna är överrörliga och det stämmer !
Även överambitiösa och det stämmer också. Det var inget tvång utan en tillfredsställelse att ha mycket att göra. Och bli uppskattad.
Depression hör också till men det har jag inte tid med just nu när min make är mycket sjuk och behöver min hjälp.
All värk och dessa besvär påverkar min diabetes till det sämre.
Har nu fått Sarofen med hopp om att det skall dämpa värsta värken.
Hur ska man veta om alla olika sorters konstiga symtom som dyker upp hör till FMS och därmed tas för givet, det kan ju vara något som bör behandlas för sig!
Vissa dagar känns värre, jag orkar bara inte!!!
FMS är ingen dödlig sjukdom skrivs det. Som om det vore en tröst!
Då får jag väl invänta nästa sjukt sjuka då. (Har aldrig varit bitter förut)
mera reumatiskt
Varma juni 2006 fick jag av hälsocentralen rådet att dricka jättemycket vatten. Jag ringde för att ha fått svullnad och en knivskarp smärta på insidan av vänster handled. Nästa vecka började höger tumme hoppa ur led, vilket inte gjorde mindre ont. Ringde igen och fick då komma på undersökning. Fick värktabletter med inflammationshämmande, men dem tålde jag inte. Blev remitterad till reumatikermottagningen. Proverna visade ingen reumatism, men blev remitterad till rehab. Fick där ett blått bandage, formpressat för mig, på vänster handled. Fick ett beige fodral på höger tumme. Värk och svårt att greppa om saker och hålla dem, allra helst tyngre, t.o.m. en tallrik var svår att hålla. Kunde inte använda sax eller liknande föremål (min mamma var reuamatiker).
Skriver fult numera. Har alltid varit mycket kreativ med händernas hjälp.
Artros? på vänster hand.
När den konstanta värken släppt kom det plötsliga knivskarpa smärtor ilande. Efter ett år kunde jag släppa bandaget. Höger tumme diagnostiserades som Mb de Quervain (´franska vännen´). men alla förvånas över led-urhoppningen. I början hoppade det tillbaka själv, men senare fick jag dra tillbaka leden i rätt läge. Yttersta leden har låst sig i böjt läge.
Blivit bättre stundtals men har fortfarande bandaget ibland, särskilt när jag skall jobba med handen, bära, skära eller liknande. Har haft besvär att använda högra handen. Det var i början tal om operation. Men har inte fått återbesökstid. Remiss-svar mellan hälsocentralen, reumatologen och rehab fungerar inte alls. 3 år senare var jag besvärsfri men har nu fått tillbaka lite av problemen ibland.
Vid besöket hos reumatikermottagningen sa läkaren att celiaki kan förorsaka ledbesvär.
11
MÅNGA BÄCKAR SMÅ
Så var det allt det andra.
Vad som har hänt av egen kraft eller följder av andra sjukdomar vet jag inte.
------
När jag låg i Apelviken för ryggen fick jag plötsligt hög feber och det upptäcktes en knöl i högra sida av halsen. Inuti. Som ett ägg i storlek och form. Och rörlig. Det togs prover med andning i en stor apparat, något med ämnesomsättningen kanske, jag vet inte. Knölen försvann så småningom och glömdes bort.
-----
Tidigare i Apelviken hade jag svår huvudvärk, som liksom också bara ´försvann`.
1965 fick jag ju svår huvudvärk och feber i flera månader. Många undersökningar gjordes, men ingen orsak kom fram. När remiss till färgskalle skrevs hoppade jag av, det lät för drastiskt.
Har haft huvudvärk av och till. Mest migränartad. Men även fläckvis i själva skallen, i nacken och höger sidan uppåt. Mycket värk i nacke och axlar, då beroende av stor belastning gm kryckor, dålig rygg och brutet ben. Fick då många behandlingar.
I början av 2000 blev värken i nacken intensiv. Och yrsel. Jag ramlade ibland. Domningar i armar och händer, mest vänstra sidan, ofta när jag var ute och gick. Vänstra foten kändes som fastspikad i golvet/marken när jag skulle vända mig och gå åt det hållet. Ramlade ibland.
Fick tjata mig till röntgen, fick vänta så länge på röntgensvaret att remissen till sjukgymnasten hade gått ut. Han hade gjort en första undersökning men ville se röntgenutlåtande först, han var rädd att situationen annars kunde förvärras. Läkaren svarade mig att det bara var åldersförändringar. Senare fick jag av en annan läkare veta att det var förändringar i halskotorna (ev. diskbråck) inflammerad balansnerv, och en liten lakunär infarkt på vänster sida i nacken (vad nu detta innebär?).
Och varför undanhölls detta mig!?
Kan det också ha varit en sen whiplash-skada?
1983 en augustikväll i skymningen körde vi sakta eftersom det fanns så mycket älg. Tittade i diken och skogskanter. Då plötsligt kom en älgko från en vägslänt och hoppade rakt ner framför bilen. Hon fick benen genom rutan och sparkade loss instrumentbrädan hasade över taket och ner i diket. Trots att det var en Volvo så flyttades mittstolparna. Så vi hade tur i alla fall.
Den hösten sköt jag min första älg.
Ofta domningar och värk i vänster arm och hand. Exempelvis när jag är ute och går, vare sig jag går med stavar eller svänger med armen eller den bara hänger rakt ner. Idag är dessa besvär nästan borta.
-----
Efter att haft små gallbesvär efter vissa måltider fick jag en kväll 1981 kraftiga kramper i magen, på ett par timmar svullnade magen upp som till en 7-månaders gravitetsstorlek, kunde inte knäppa byxorna och inte gå upprätt. Låg på akuten i flera timmar, tills efter en spruta värken och svullnaden började avta. Det var en inflammation som inte kunde åtgärdas förrän den gått över. Jag hade ont och feber i fyra månader, men sen blev jag bortglömd. Levde på Keso dessa månader. ¨Jag har rättat kosten efter dessa besvär, vilket tydligen har visat sig vara bra även för andra sjukdomar.
-----
Efter ca 15 års användning av östrogentabletter, som jag mått bra av, fick jag dem inte längre. Sedan dess tycks förfallet ha börjat.
Varför kan man inte längre få den medicin utskriven som fungerar bra!?
-------------
Tål inte acetylsalisylsyra, vissa starka värktabletter, penicillin, Losec, sprutor före narkos, t.o.m ett insulin, blodtrycksmediciner, tabletter mot inflammation, cortison, ögondroppar, värsta karusellen var när en hostmedicin utlöste akut giftstruma, gick ned tio kg på två veckor, tabletterna mot struman gav stora svullnader, morfin gav utslag.
MEDICININTOLERANS ?
LÄKARINTOLERANS ?
är det ett virus som drabbar en när man blir äldre? Ber jag en läkare om åtgärder istället för tabletter för att lindra ex. värk och får svaret: Det är inget att göra åt. Då vet jag att han/hon inte har viljan.
Jag mår inte bra, skulle vilja ha en riktigt genomgående hälsokontroll som en besiktning varje år, det skulle nog vara mera rationellt för sjukvården. (Varför är bilarna viktigare än människorna?) Nu är det nästan omöjligt att komma till läkare med en krämpa då och en då, när krämporna ofta har ett samband med varandra och bör behandlas gemensamt. Sammantaget kanske det då finns ”något att göra åt det”
Det är dessutom nästan omöjligt att få läkartid, och får man det så är det olika läkare varje gång.
-------------
*Har nu fått kontakt med en stationär läkare igen!*
-------------
Har haft problem med stora svullnader i benen. Funderade på om det var diabetesförändringar men eftersom det var mest i vänstra benet trodde jag var följd av knäproblemet. Svullnade upp vid långa bilresor och vid varmt väder, men värst var det vid flygresor. Benet var som en grov betongpelare, med kraftiga kramper. Började med stödstrumpa. Det hjälpte lite grann. Fick tipset att ta en albyl på kvällen innan och en på morgonen på flygdagen. Jag tål ju inte den sortens tabletter, men gjorde ett försök. Jag tog en tablett på kvällen för att slippa svullnaden i benen, men på morgonen var ögonen igensvullna istället.
Började för många år sedan äta Omega-3 tabletter, men inte av anledning till svullnader, utan för jag hade min fars och systers amputeringar i minnet. Vid flygresor därefter upptäckte jag till min förvåning och glädje att inte ens den minsta svullnad av benen förekom.
-----
Efter hjärnskakningen har balansen bara blivit sämre. Kunde inte gå ute utan stavar eller något att hålla mig i. Yrsel ibland.
Yrselattack bak i nacken som handlöst golvade mig. Slog mig.
Några veckor senare snavade jag med min fastlåsta fot och föll i golv med skador på höger sida.
Men värsta värken var på vänster sida, från ländryggen och ner över höften. Kan det månne blivit en vridning i ländryggen?
Tre dagar därefter missade jag en trappavsats och låg där igen. Också nu på höger sida. Mer skador och mer ont för varje gång, Denna gång tog det ordentligt. Stora svarta blåmärken på ben och armar, värk i rygg, armar och ut i händerna, höger knä, vader och fötter. Mycket osäker vid att gå även med stavar, värst ute. Många tabletter.
Är det tänkt att jag skall ramla och SLÅ ihjäl mig, det finns väl lindrigare sätt att dö på!
Fick remiss till rehab, gick hela hösten på varma bassängbad med rörelser för balans och benstyrka. Lånade och sedan köpte en Karl-Oskar som har varit fantastisk som stöd `och sällskap´.
Har lyckligtvis fått fortsätta med varmbaden!
-----
*Yrsel och balansbesvär har fortsatt, har haft problem med att ens titta uppåt!
Men peppar,peppar just nu känns det bättre med dessa besvär. Och har fått lite mer stadga i benen!*
-------------------
*HELVETESELD hette det förr (helt riktigt) numera Bältros. Fick jag förra sommaren.
Värk vid ena skuldran (överansträngning, trodde jag) sedan stora utslag (myggbett?) som blev till
jättestort värkande sårböld och som spred sig till bröstet och insidan av armen. Och helvetes ont!
Kom inte inom rätt tid till läkare, så jag fick bara ett konstaterande och rådet att gå och köpa zinksalva!
Feber, högt blodtryck, och mycket smärtstillande.
Många månaders värk, som nu tycks ha ebbat ut, hoppas jag.*
---------------------------
Under 12 år tillbringade min make och jag januari - mars i sydligare breddgrader och mådde fantastiskt bra. Vi hade funnit den bästa medicinen.
Har återupptagit dessa resor, har aktiviteter och bra klimat, trevliga gamla och nya vänner
och behöver ju inte vara ensam en enda stund om man inte vill.
*Ingen som inte har varit med om att efter många år förlora sin livspartner
kan inte föreställa sig hur svårt och vilken obegripligt saknad och tomthet det är!
Jag får uppbringa alla mina krafter, först de fysiska för att sen orka ta itu med de psykiska.
Bedövad...chock...ilska...går sönder...ifrågasätter livet...värk...ensamhet.....
En ´kram-robot´ efterlyses!
--------------------------------------------------------
Mycket är det!
Och mycket som hänger ihop med andra åkommor.
En massa olika symptom kommer upp går över och återkommer igen.
Jag börjar efter hjärnskakningen känna leda.
Är jag månne en testperson som utsätts för olika slags sjukdomar för att se hur mycket en människa tål?
Nu ska det väl ändå inte hinna komma något mera sjukt!
Jag hade nog valt att vara frisk och rörlig hela livet och sedan en snabb avslutning.
-------------------
Måtte det bli en rejäl obduktion, för jag vill gärna veta!
*Yrsel och balansbesvär har fortsatt, har haft problem med att ens titta uppåt!
Men peppar,peppar just nu känns det bättre med dessa besvär. Och har fått lite mer stadga i benen!*
-------------------
*HELVETESELD hette det förr (helt riktigt) numera Bältros. Fick jag förra sommaren.
Värk vid ena skuldran (överansträngning, trodde jag) sedan stora utslag (myggbett?) som blev till
jättestort värkande sårböld och som spred sig till bröstet och insidan av armen. Och helvetes ont!
Kom inte inom rätt tid till läkare, så jag fick bara ett konstaterande och rådet att gå och köpa zinksalva!
Feber, högt blodtryck, och mycket smärtstillande.
Många månaders värk, som nu tycks ha ebbat ut, hoppas jag.*
-----------------
Under 12 år tillbringade min make och jag januari - mars i sydligare breddgrader och mådde fantastiskt bra. Vi hade funnit den bästa medicinen.
Har återupptagit dessa resor, har aktiviteter och bra klimat, trevliga gamla och nya vänner
och behöver ju inte vara ensam en enda stund om man inte vill.
*Ingen som inte har varit med om att efter många år förlora sin livspartner
kan inte föreställa sig hur svårt och vilken obegripligt saknad och tomthet det är!
Jag får uppbringa alla mina krafter, först de fysiska för att sen orka ta itu med de psykiska.
Bedövad...chock...ilska...går sönder...ifrågasätter livet...värk...ensamhet.....
En ´kram-robot´ efterlyses!
--------------------------------------------------------
Mycket är det!
Och mycket som hänger ihop med andra åkommor.
En massa olika symptom kommer upp går över och återkommer igen.
Jag börjar efter hjärnskakningen känna leda.
Är jag månne en testperson som utsätts för olika slags sjukdomar för att se hur mycket en människa tål?
Nu ska det väl ändå inte hinna komma något mera sjukt!
Efter det att jag fyllde 80 år i maj har jag börjat ´stängas av`. Undrar hur lång den prosessen blir?!
Jag hade nog valt att vara frisk och rörlig hela livet och sedan en snabb avslutning.
-------------------
12
Pst !
Åkte förr till Portugal på långtidsresa. Gick barfota i vattenbrynet mellan Atlanten och den kilometerlånga finsandiga stranden i flera timmar varje dag. Njöt av den klara luften, solen, promenaderna...
Förstärkte benstyrkan och konditionen samt mjukade upp huden i fötterna. Detta var livskvalitet!!!
men...
...
1943 - 2017
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
M##
Hem PRESENTATION
Poesi DIKTBÖCKER
Galleri TAVLOR o VÄV
Prosa 1 ORESISTENT
sidokolumn
Prosa 2 #MARIA
KONTAKT info
ORALT